Det här fungerar inte
Idag är en deppdag. Det här fungerar inte, jag är inte lycklig just nu i mitt liv. Jag saknar något stort, kärlek. Det betyder mer än man tror.
Jag har funderat på hur det skulle vara att flytta. Bort från all skit, bort från sverige. Åka till USA. Men jag har bestämt mig för att det går inte att bara fly sina problem.
Jag hade kunnat börja på Lundsberg eller Sigtuna, eller varför inte internat i något annat land? Starta om på nytt. Men istället ska jag starta om här. I mitt hem i stockholm. I mitt vita, rosa och lila rum.
Jag har haft otur. Jag ska inte vara bortskämd. Jag har haft en hel del tur. Jag har växt upp i en underbar familj och mått bra, sluppit svält, men de små problemen har gjort mig olyklig den senaste tiden.
Nu lämnar jag mig allt bakom mig. Jag är inte säker att jag är redo. Jag lämnar mina kärlekar, jag byta väg hem. Jag ska ta omvägar. Inte längre gå förbi ditt hus. Jag ska glömma min kära vän, det kan hända att dem återkommer i mitt liv. Men nu lämnar jag bekymrerna bakom mig.
Ni får lov att peppa mig.
FUCK vad jobbigt det kommer bli, men från och med nu, INGA fler deppinlägg! JAG SKITER I ALLT"!!!
HEJDÅ ÄCKELBEKYMMER
Saknad
Var det jag som gjorde något fel eller tröttnade du bara?
Varför, vad fan hände?
Jag har ingen jävla aning.
Jag vill spola tillbaka tiden.
Det är så sjukt jävla mycket jag vill spola tillbaka tiden till.
För mig betydde du mycket.
Vem var jag för dig?
Bara en i mängden?
En av alla pantade brudar?
Fyfan.
Varför ska jag ha så jävla fel? Jag kände mig speciell, för en gångs skull så kände jag mig helt lyckad.
JAG VAR LYCKLIG
Jag trodde att du fanns, jag trodde att du skulle finnas alltid, fast allt annat var skit. Fan vad fel jag hade.
Jag känner mig lurad.
Åh, vad jag saknar min fina vän som en gång fanns.
vilsen
Igår kändes det som om världen var död.
Jag gick en lång promenad med hunden, jag bara gick och gick.
Det var skönt.
När jag gick där kändes det som om jag var den sista människan på jorden. Jag var inne i min egna värld.
Fyfan vad det var skönt. Jag bara njöt av inget. Jag orkade inte tänka.
När jag kom ut på den stora vägen möttes jag av verkligheten. Jag började funder på mig.
På de vägar jag valt och vem jag är.
För fem år sedan var jag en vilsen liten tjej som inte hade någon aning om något.
Ny klass, nya vänner och nya tankar.
För tre år sedan var jag ännu mera vilsen, grupptryck.
Och nu då?
Jag vet inte riktigt. Men jag orkar inte bry mig längre.
Jag är mig själv, ibland vill jag gömma mig och låtsas vara någon annan.
Jag vet inte vad som är bäst.
